Lisbeth Stenberg presenterar här ett sammandrag av sin power point presentation via zoom den 15 april.
Selma Lagerlöf är samtida med kvinnorörelsen. Den öppnade nya möjligheter för kvinnor till utbildning, några yrken och offentligheten. Kvinnorörelsen var en förutsättning för Selma Lagerlöfs författarskap.
Anna Williams, litteraturforskare i Uppsala, har i boken Stjärnor utan stjärnbilder (1997) beskrivit vad som skilt då män och kvinnor behandlats i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet. De sammanhang som var viktiga för kvinnor saknas i historieskrivningen. Jag ska här ge en kort överblick över vad som var viktigt för Selma Lagerlöf och vilka människor som i det sammanhanget betydde mycket för henne.
Den första kvinnokonferensen hölls 1848 i Seneca Falls, USA – det var 10 år innan Selma Lagerlöf föddes 1858 – det året startades The English Woman´s journal och året därpå 1859 Tidskrift för hemmet – den första nordiska kvinnotidskriften.
De nya idéerna nådde snart Mårbacka något Lagerlöf berättar om i sina självbiografiska böcker. Första kapitlet i Ett barns memoarer (1930) har titeln Aline Laurell och där berättar Selma om den första guvernant flickorna fick när hon var tio år. Selma älskade Aline och när hon ersattes av Elin Aurell hade hon svårt att helt acceptera den nya guvernanten men hon kom med nya tankar till Mårbacka. Elin disputerade med fadern, retades med pojkarna och ansåg att flickor kunde ha lika gott läshuvud som flickor.
Eva Fryxell, dotter till Anders Fryxell, prost i Sunne och Akademiledamot uppmuntrade Lagerlöf att skaffa sig en utbildning. Eva Fryxell var engagerad i kvinnosaken och en skarp kritiker som skrev i Tidskrift för hemmet. Lagerlöf började, mot sin fars vilja, utbilda sig vid Kungliga högre lärarinneseminariet i Stockholm. Undervisningen gav inte så mycket av nya emancipatoriska tankar men upplevelser av teater och opera gav starka intryck.
Viktigast var de nya vänner hon fick under åren i Stockholm och med flera upprätthöll Lagerlöf kontakt hela livet. Särskilt viktig var Mathilda Widegren som från början hjälpte Lagerlöf med allt hon skrev. Mathilda Widegren var djupt engagerad i arbetet för fred och var under många år ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.
När Lagerlöf flyttade till Landskrona mötte hon där kollegor vid flickskolan och andra som blev en ny krets. Elise Malmros, som SL kallat sitt sociala samvete, var särskilt viktig i den så kallade Syföreningen av 1872 som idkade välgörenhet och ordnade aftonskola för unga arbetarkvinnor.
Lagerlöf ville debutera och trodde på de teatersonetter hon skrivit efter upplevelser under Stockholmsåren. Med hjälp av kamrater vid seminariet kom hon i kontakt med Sophie Adlersparre – kvinnorörelsens viktigaste pionjär och redaktör för Tidskrift för hemmet – nu Dagny. Lagerlöf debuterade i Dagny 1886 med några teatersonetter. Det upprättades en nära kontakt mellan Lagerlöf och Adlersparre och Lagerlöf övergick från dikt till prosa.
Efter debuten med Gösta Berlings saga 1891 fick Lagerlöf nya vänner som var aktiva i den danska kvinnorörelsen. Sophie Alberti var ordförande i den framgångsrika Kvindelig Læseforening i Köpenhamn och inbjöd Lagerlöf att göra uppläsningar där.
Ida Falbe Hansen tog tidigt kontakt och blev Lagerlöfs översättare. Hon bodde tillsammans med Elisabeth Grundtvig som var aktiv i Danske kvindesamfund. Lageröf inbjöds att skriva en pjäs till en unik kvinnoutställning i Köpenhamn sommaren 1895. Det blev Sankta Annas kloster som spelades en gång. Nu utges den för första gången. Den avslöjar starka känslor av kärlek och svartsjuka som enligt min tolkning utlöstes i förhållandet till Sophie Elkan som Lagerlöf lärt känna och förälskat sig i ett år tidigare. De möttes på nyåret 1894 och förhållandet genomgick olika faser. Julen 1895 som Lagerlöf tillbringade i Göteborg betecknar hon själv som ”bedrövlig”. Elkan framhöll då sin kärlek till en belgisk pedagog Sluys och Lagerlöf kastades mellan hopp och förtvivlan av Elkans avståndstagande. Det ger utslag i dramat Sankta Annas kloster.
När Lagerlöf några år senare träffade Valborg Olander ledde det till en mer ömsesidig relation där mycket närhet och intimitet ingick. Selma Lagerlöf hade flyttat till Falun 1897 för att vara nära sin syster Gerda och familjen. I början hade hon få sociala kontakter men 1901 träffade hon Valborg Olander. Hon var en tidig rösträttsaktivist och som tog initiativ till Faluavdelningen av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR där hon var ordförande 1905–1920. I stadsfullmäktige var Valborg Olander en av de två första kvinnorna. Hon var fackligt engagerad och vice ordförande i Sveriges seminarielärarförening 1907–12 och mycket mer. Genom henne följde Lagerlöf rösträttskampen på nära håll.
Sedan Lagerlöf fått Nobelpris 1909 användes hon ofta som en förgrundsfigur inom rösträttsrörelsen – trots Nobelpriset hade hon inte rösträtt!
Föreningar för rösträtt, FKPR, bildades i Sthlm+Gbg 1902. 1903 när det fanns 6 föreningar bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. År 1907 fanns som mest 237 lokala föreningar.
År 1911 hölls en internationell rösträtts kongress i Stockholm – den 6:e Det var en angelägenhet för hela landet och t.ex. Göteborgsförenigen samlade in medel och medverkade. Det förekom många kring-aktiviteter för de tillresande som kom från 22 olika länder. Elfrida André skrev en kantat som framfördes av Elsa Stenhammars damkör. Pastorn Anna Shaw höll en predikan i Gustav Vasa kyrkan – den första av en kvinna i Sverige.
En höjdpunkt var en kväll på Operan då Lagerlöf höll sitt tal Hem och stat. Gå in på Litteraturbanken.se för att läsa talet som finns i Från skilda tider 2.
Under krigsåren avmattades arbete för rösträtt. I ett tal 1917 försökte Lagerlöf inge hopp. Även det finns att läsa i Från skilda tider 2.
Den 29 maj 1919 hölls en Medborgarfest då ett viktigt beslut om rösträtt tagits. Selma Lagerlöf använde i det tal hon då höll bilder från Gösta Berlings saga. Hon beskrev där hur Marianne Sinclarie stått utanför dörren till sitt hem och knackat, bultat för att komma in. Ingen öppnade:
Men se, nu har porten öppnats … Vi har nog fått se våra medsystrar både i öster, söder och väster gå in i sina hus före oss, men vi äro dock varken förfrusna eller förbittrade av en alltför lång väntan. Porten är öppen. Det där ihärdiga klappandet och ropandet, som vi trodde utan verkan, har dock vunnit genklang inne i byggnaden.
/Det som vunnits är stort och betydelse/
Det heter Medborgaskap, i det egna älskade fosterlandet, det heter förbättrad uppfostran, det heter hälsosam, stigande ansvarskänsla, det heter kvinnokaraktärens resning från pjoskighet och barnslighet, det heter ökade ekonomiska möjligheter. Det heter detta och mycket annat.
Även det talet finns att läsa i Från skilda tider 2.
Då kvinnor äntligen fick rätt att rösta var de fyllda av hopp att kunna ta ansvar och medverka till beslut. Ett exempel på det finns från Göteborg då Mary von Sydow vid stadens 300-årsjubileum överlämnade en gåva till staden och höll ett tal som andades ny optimism. Jag har tillsammans med ett 30-tal andra skribenter visat vad som hände i Göteborg i boken ”Att ge upp har inte övervägts” som skildrar kvinnorörelsens arbete från 1880-talet till idag. – Det var länge mycket svårt att få representation i politiska församlingar – inom vissa områden har kvinnor trots visioner aldrig lycktas få inflytande att förändra – t.ex. bostadspolitiken. Se vår hemsida: https://goteborgskvinnorirorelser.se/
Lagerlöf var ofta i Göteborg pga sin förbindelse med Sophie Elkan. Ibland på Nääs som Sophies morbror grosshandlaren August Abrahamsson köpte 1868. Hennes bror var sedan 1872 föreståndare för det internationellt kända slöjdseminariet på Nääs vid Sävelången i Floda med anor från 1500-talet.
Sophie Elkan (1853-1921) drabbades den 5 april 1921 av en hjärnblödning, föll i medvetslöshet och dog senare på kvällen i sitt hem Götabergsgatan 24. Den 8 april 1921 var en fredag och då begravdes Sophie Elkan på den Mosaiska begravningsplatsen vid Svingeln i Göteborg. Lagerlöf höll då ett tal som även det finns i Från skilda tider 2.
